Och för att klargöra, så menar jag inget till alla de som får C och är supernöjd med det eller lägre. Men när en är van att få A i det mesta, och alltid fått A på EXAKT ALLT i svenska, då känns det bra jävla uruselt. ALMOST went back to my old self och kämpade med att hålla tillbaka tårarna när läraren berättade det för mig. Usch och fy.
Förut, i högstadiet, grät jag typ varje gång jag inte fick A i något, och jag vill fan inte tillbaka dit. Det var nära idag, men jag höll mig. Jag måste verkligen lära mig att betyg inte är allt, och ja jag vet ju det. Problemet är bara att det känns som att hela världen går under där en stund när man får veta sånt, åtminstone för mig...
Jag är en sådan som inte tycker om lagom, medelmåtta och normalitet. Ett C känns så lagom som det kan bli, för mig. Jag vill inte ha C:n, jag vill inte va en medelmåtta, jag vill inte vara normal. Försök och inte ta illa upp alla ni som är nöjd med C, vill vara medelmåttor eller vara normal. Jag menar det inte som något illa mot er, inget fel på er. Jag säger bara hur jag är, så.
Anledningen till mitt C var att jag hade dålig kontakt med publiken, och det är något jag kämpat med hela mitt liv - att våga stå framför folk och se på dem, även när jag hälsar på människor har jag svårt att se dem i ögonen. Jag övar på det varje dag, varje tal, varje "hej". Men det räckte ändå inte, och DET SUGER. Annars hade jag fått det jag ville.
Jag måste också klaga lite på betygssystemet... Att en liten sak kan sänka hela betyget. Alla krav och kriterier är alldeles för höga, och det tycker jag inte bara för att det gick dåligt denna gång, det tycker jag för att det är så! Det är alldeles för svårt, alldeles för mycket press.
Over and out.
skriven
Du är fantastisk 💖